Josefin Brickman
"Misshandel.
Vandalisering.
Självmord.
Utseendefixering.
Ångest.
Avundsjuka.
Hat.
Allt det här finns i vårt samhälle. Vårt välutvecklade, bekväma och relativt rättvisa samhälle. Varför? Borde inte vi le och skratta, kramas och dansa över hur lyckligt lottade vi är? Vi har bilar, vi har mat, vi har råd till skola och dina syskon svälter inte ihjäl framför dig; varför skulle vi ens bry oss om något så värdelöst som vandalisering? Varför ler vi inte? Istället verkar det vara fattigt folk, folk som verkligen har det jobbigt, som ler mest. Vad har de som inte vi har? Vad fattas i vårat perfekta samhälle? Varför är vi inte lyckliga, trots att vi har allt?
Just det, vi har allt... men vi vill ändå ha mer. Mer av vad? Det finns alltid en längtan, ett gnagande behov, ett tomt hål som vi inte vet hur vi ska fylla.
Jag tror att vi glömmer vad som egentligen är viktigt. Vad det är som egentligen gör en glad. Saker som vi tar för givet, som vi överser, som vi glömmer. Kanske är det för sent. Kanske har vi glömt bort hur man njuter. Kanske vet vi inte vad riktig glädje är längre. Kanske har bekvämligheten blivigt en drog och att vi bara kan känna oss låtsaslyckliga genom att ta en fix. Men jag vet. Jag vet i alla fall vad jag skulle sakna om jag plötsligt dog. Inte skulle jag sakna bilen eller sminket eller inte ens TV:n. Jag skulle sakna helt andra saker. Saker som vi alla tar för givet, men som ändå ger mer lycka än alla flatscreens i världen. Så jag har försökt att fånga någon sorts inre lycka. Lycka som många tar för givet och inte längre märker.
Metod:
Jag snodde min kompis systemkamera och tog några bilder. (Flickan som matar änderna är tagen med min kamera = den är mycket suddigare).
Jag och min systemkamera-kompis fixade till bilderna lite i Photo Shop. Ändrade kontrasterna mycket och gjorde vissa färger starkare o.s.v.
Lätt som en plätt!"
